elinandjoerginlajolla

Och nej, det är inte vårt ännu ofödda barn som har ritat denna Halloweenhälsning. Det är någons annans barn som har gjort den...

Vi har varit gifta i 2 månader och det firade vi igår med att äta med händerna. Vi besökte en etiopisk restuarang vid namn Muzita Bistro. Annorlunda (som i nya) smaker för oss. Intressant som i intressant gott.


Det var en stjärnhimmel under parasollen.


Utsökt vin.


Bakom lampan. Min man! Det gör mig stolt. Att du är min man alltså.


Från menyn valde vi bland annat rätter vid namn Alitcha Atakilti och
Kantisha Kilwa.


Muzita Bistro


Det slutade inte i och med detta. Åh nej. En kaffe på Café Twiggs (på samma gata som restaurangen, himla praktiskt) blev det efteråt. Även lite span på kostymklädda galna glada i dessa Halloweentider. Jag försökte fota med stil men tror inte att jag lyckades så bra. Tyvärr bidde det inte heller en enda av alla kostymer på bild. En man vi mötte där på cafeét konstaterade att vi inte var utklädda - det hade han faktiskt helt rätt i. Det hade varit värre om det var tvärtom... och nu får ni gissa om jag menar tvärtom som i att han trodde att vi var utklädda fast vi inte var det eller tvärtom som i att vi hade varit utklädda "lovebirdkvällen" till ära. Vad hade varit värre?


Detta fotot kallar jag; Den vita muggen och en del av interiören.


Vita muggen. Fortfarande där.


En annan mugg, En annan färg. Den gröna muggen. Kaffeslurk där på botten.


Ja han fick läsa tidnigen på cafeét. Det är sådan jag är. En tillåtande fru.
Tack vare detta kommer han älska mig längre än längst.

Och just det ja. För att riktigt späda på detta med hur en fantastisk fru jag faktiskt är, så bakade jag en morotskaka (jaa jag vet, nu är det morotskaka mest hela tiden) till min kära. Jag vet ju att han älskar då jag bakar en kaka så SJÄLVKLART ska han då få det av sin maka. Hihihi.


Ett hjärta av valnötter. Så romantiskt. Det gjorde jag bra.

En sak till. Min man då - the J man - han är alldeles speciellt fantastiskt bra. Det är faktiskt inte bara jag. Han är en vinstlott.

UPDATE: Såg precis att ny-väskan dyker upp lite här och lite där. Den vill gärna vara med liksom. Ser ni den? Det styva handtaget går inte att missa. Jag tycker det är väldigt roligt och fick mig ett gott skratt precis. DET torde väl vara en humor som delas med fler?

Nej.
Hur jag än spänner de där lemmarna som sticker ut från halsen så är det inget muskligt att skryta med.
Men vad gör det?
Jag har problem med min axel och försöker träna skonsamt då det kommer till styrkebiten.
Kondisen lägger jag lite mer krut på. Jag vill flyga fram och målet är att fixa en mil. Ja, en HEL mil. Det är något nytt för mig det.

Imorse åkte nya träningsdosorna på igen. Asics är bra. (Bra reklam). Jag är en nöjd kund.
Fortsätter enträget mina kontinuerliga träningspass. Mår just nu väldigt bra av detta och är stolt över mig själv som inte är den där latisen längre som jag varit de senaste åren. Då skyllde jag på... jag vet faktiskt inte? Trötthet? Och alla vet ju att om man inte tränar och håller igång leder till just trötthet.





Även kallad timglaset.


Avslutar med ett leende. Det ska vara roligt och stimulerande att träna.
Så klämkäckt det låter, men ack så sant.

Specialeffekten står min man för. Det lyser om skon, det ser ni väl? Ja det går inte riktigt att missa.

Flickorna L och jag åkte på picknick denna dag. Solen är tillbaka med sina varma strålar. Allt lyser mot oss igen. Det firade vi med att åka på picknick i en park nära havet och till skatten Del Mar. Lunch köpte vi med oss från Whole Foods (is the world's largest retailer of natural and organic foods) lunchbuffé. Otroligt gott och fräscht. Många timmar utomhus blev det och med skönt häng i gräset och även en del jagande efter den lilla som nu går snabbare än snabbast!


L x 2.


E x 1. Dagens outfit. Nej, skojar bara. Ska inte börja med det. Också.
Men, så här tacklas numera luggen! Adios lugg. Adjö.

Ibland går allt i ett turkost skimmer.
Bara så där.
Bara för att.

Här vid havet.
Birds Rock.
Solnedgång.

Ena dagen kommer vi ganska bra överens och andra dagar, inte alls.
Håret.
Nu handlar det om håret igen.
Färgen är trist. Frisyren likaså.
Vad vill jag då?
Jag vet inte.
JAG VET INTE.

Hittade dessa bilderna på Facebook hos vännen A och nu funderar jag... är det ungefär en sån längd jag ska ha på håret? Fast med kort lugg? Eller med den halvlånga luggen? Eller kanske kämpa för att allt ska ha samma längd?

Högt och långt. Långt och kort. Yttre och inre. Det är ju roligt faktiskt, om än slitande mellan varven, att vara kontrasternas drottning som vännen P så fint utnämnde mig till!



Detta är en lång lugg för att vara jag. Vilket tålamod jag måste ha haft.
Jag var väl nykär eller nåt.
Men suck och åhh, jag är ju jättelångt ifrån den luggen!
Kladdiga glaset i klogreppet får ses som bonus i detta fotot.


Grodan får mat.
Asså, håret var ju sååå långt. Eller är det bara jag som tycker det?
Ska det vara så där kanske?
Jag blir avundsjuk - på mig själv!
(Fotnot: Sessan A, du ska vara glad att jag klippte bort dig ur denna bilden. OK?!)


Idag. Trumpen med mitt axellånga hår och alldeles för kort tråkig lugg.
Denna längden kändes så bra för en månad sen men nu, nu gör den inte det.
Det är alltså nu som tålamodet måste sättas in om det ska till att sparas ut.
Tålamod, det sista jag har.

Kanske ska jag också (som så många andra redan tycks göra och hyllar det) pröva lite ricinolja i håret? Det är alltså inte laxerande syfte utan för att håret ska få fart och växa. Håret ska få fart, haha.
Så här står det om oljan i en känd tjejs blogg: http://gynning.net/2011/09/08/hartips/

Tror ni verkligen att det fungerar?

Hohoo! Det var ju riktigt kul att blogga igen ;)

Väldigt härligt hålla sig till utsidan och det yttre också. Skönhet är ju allt?!?!

Detta är en klassiker sedan en del år tillbaka. Jag vill inte vara sämre jag. Vill också ha. Men jag lovar och svär - inte i californskt klimat (trots att väldigt många går i dessa bootsen här, gärna med ett par korta shorts till).

Finns i lite olika modeller men jag tänker att modellen "classic tall" vore bra. Det blir en varm gosig längre stövelvariant och vaden får värme hela vägen upp och ner.

Dessa 2 färger står det mellan och då finns det många fler färger, men någonstans måste man inse sin egen begränsning. Två är tillräckligt och jag kan absolut inte bestämma mig, ändå:




Chestnut.




Grey.




ELLER något helt annat, kanske ett par såna här, även om de inte fyller precis samma funktion som ovan stövel:



Finns i färgerna cinnamon och black. Snygga!
Skon heter Sofia och kommer också från UGG.



(Google lånade ut stövelbilderna. Sökte på UGG+classic tall+färgens namn. Bilden på Sofia skorna är från UGG Australias egen hemsida.Tack så mycket för lånet).

Nu är det så många nya inlägg att ni tror jag fått fnatt!
Men det gåååår bara inte att låta bli att lägga in en bild på mitt senaste kap. Eller det blev faktiskt 2 kap. Ett par till mig och ett par till en liten liten kille.


Runt hundralappen för de små och 160 för de stora. Det kallar jag k a p.

Kom på att jag någon gång lovade ett litet utkast från något av det jag håller på med. Det finns alltså något. Om än ljusår ifrån. Detta är tänkt att bli en novell. Det är intentionen. Till slut.

Här.

Hon blundande och räknade till tio. Men likt som så många gånger förr fortsatte det ändå att snurra. Det vill aldrig sluta snurra. Tankar som virvlar och far. Tankar som vill hitta hem men inte riktigt klarar av det.

Yr(slig) av stormen som pågår i hennes huvud gick hon vacklade ut på balkongen. Behövde luft. Den kalla vinden strök hennes ansikte. Ögonen tårades och huden på de bara armarna knottrades. Där ute på balkongen skulle hon kunna göra det enkelt för sig. En fantasi som hon burit med sig länge. Det hela skulle kunna få ett snabbt slut. Hon vet det. Det är frestande att ge upp efter att ha blivit sviken och förrådd. Igen.

Vad hände med regeln? Det ska väl vara tyst i ett bibilotek? Jag trodde det var en regel. Självskriven.

Det är i alla fall dax nu.
Ska börja lira hockey och inte bara snacka.
Men jag sitter på helt fel ställe. Här är dålig karma.
Här är alldeles för mycket folk och tjatter.
Bibliotek kan vara en sån mysig oas. Men någon borde säga till dessa människor att hålla käften. Jag är kass på sånt. Att säga till.
Ska leta rätt på ett mysigt TYST café nästa gång.
Där människor kan skådas som kan berätta någonting för mig, bara genom att betittas.

Ni vet vad jag menar va?

Sitter du och studerar andra människor på håll, så kan du få se ganska mycket och förhoppnings ta del av deras historia. Självklart är det mycket som läggs i betraktarens egna ögon och fantasin får skapa den berättelse man tror sig individerna du betraktar, bär på.
Det är tjusningen tycker jag.

Fast är det att ta, utan att fråga?


Hej du glade!

Trodde jag hallucinerade igår kväll då jag hade lagt mig. Tyckte det var något svart som ilade på mitt bröst. Det var där, men lika snabbt  var det inte där. La mig till rätta och släckte lampan och såg det igen trots mörkret. Något svart sprang över täcket täcket denna gång. Tände lampan och ja då. Långa ben och ganska så stor var den. En spindel i vår säng.

Tur för oss att ingen av oss har fobi då det kommer till spindlar. Värre hade det varit om det var ett... bältdjur.


Spider var så kvick så hann inte fota den innan jag försökte mosa den (men tror rackaren klarade sig undan, kanske ett ben kort, då den slank ner i en golvspringa). Men till er glädje har jag illustrerat hur den såg ut med alla ben intakta.

Lördag. Den bästa dagen på hela veckan. Eller? Vilken är den bästa dagen på veckan enligt er?

Morgonen bestod av intervallträning.
Kvällen består i att baka en av mina favoritkakor: morotskaka!

Babuschkan har ingenting med texten att göra.

Tack kära ni för responsen. Gällande det förra jag skrev. Jag fiskade faktiskt INTE efter "hurrarop" och "kom igen" och "fortsätt skriv". Men jag fick det. Tack.

Jag är impulsiv då det kommer till mycket. Handlar först. Tänker SEDAN. Så självklart är jag impulsiv också då det kommer till lilla bloggen. Som jag nämnde i förra inlägget så är det här långt ifrån första bloggen jag skriver. Det har varit ett väldigt hattande genom åren och jag brukar dra mig ut då det börjar... svida. Så skulle man kunna kalla det.

Det börjar svida då orden liksom bränner inom mig och vill komma ut. Fingertopparna vill springa över tangentbordet och skriva skriva SKRIVA. Men det jag vill skriva om passar sig inte här. Jag tycker om att vältra mig i det förbjudna. Det mörka. Det tunga. Alltså, det som svider.

Kära ni som ger mig respons i mitt skrivande och vill att jag ska fortsätta. Kan ni också vägleda mig vart jag ska vända mig om jag vill skriva om det jag ovan nämnde?

Jag har många gånger lagt band på mig för jag vet innerst inne att detta är fel forum (klassiker från förra arbetsplatsen... "kanske inte rätt forum att ta upp detta i"...) och jag vet att jag kommer få höra, eller inte höra (men ni tänker); borde du verkligen skriva så privat? Det där låter inte särskilt roligt eller trevligt... Är det verkligen någonting för allmänheten?
Fast allmänheten tror jag knappast kikar in här. Det är ju ni mina vänner och min familj som hälsar på här och... ja. Ni vet ju. Jag vet ju. Så det jag vill berätta om. Hur ska jag få göra det? HUR? Vilket så kallat FORUM?

Är det en bokjävel jag måste få till eller? Med en touch av fiktion så klart.

Jag sliter mitt hår för detta. Jag vill, men jag kan inte. Med respekt för mig själv men också för er. Jag vill, men jag vill inte inte skriva om det hä. Så som barnlösheten och vad det medför hos mig, sjukdomar som är så nära oss och man (läs; jag) vågar inte tänka på det, olycklighetssyndrom som ramlar över en då och då... bristen på det där ämnet S. Och så vidare.

För den sakens skull vill jag inte framstå som svart, deprimerad och melankolisk. Men det är så skönt att skriva om.

Ja. Ni vet ju. Jag vet ju. Så det jag vill berätta om. Hur ska jag få göra det? HUR?

Jag har inte försvunnit helt. Inte ännu.
Men, jag har åter igen kommit till den punkten då det tar stopp. Tvärnit.

Jag fick ju besök från Sverige och då hanns det inte med att uppdatera. Därefter var tanken att lägga in bilder från den veckan som bland annat innebar Los Angeles tripp med inkluderande Jay Leno Show... och berätta om vad vi hittat på, sett och gjort. Etc. Blablabla.

Tvärnit.

Varför blogga? Om vad? För vem?

Jag vet ju det. Egentligen. Särskilt med tanke på omständigheterna som råder just nu då jag/vi är boende i ett annat land tillfälligt.

Ändå är det så svårt att motivera mig själv just nu. Igen. Jag har ju varit i denna sitsen många gånger förr. Av och på med bloggandet är lite av min grej tror jag.
På ett sätt skulle man kanske kunna beskriva det som allt eller inget. På ett annat sätt är det inte så. Till exempel kan jag vara nöjd - däremellan - och befinna mig i det som är det där - i mitten. Det halvdana. Ja, det som i mina egna ögon mätt är; det halvdana.

Då det kommer till detta med att skriva. Då händer det något inom mig. Då ställs kraven. Av hög rang. Jag kan bli så arg och besviken på mig själv... För även om jag vet att det tillför någon/några att jag skriver. Att jag i huvudtaget delar med mig, i skrift, för att andra ska få ta del av tankarna, allt ifrån det lilla till det stora, i det här livet. Ändå möts jag av en hård inbromsning som gnisslar i högan sky.

Tror att jag någon gång innan (också i samband med en bloggtorka) försökte förklara intentionen och avsikten med just den här bloggen. Det här är långt ifrån min första blogg och innan har jag skrivit mer med fokus på den själabejakande kärnan (flummigt högtravande vackert eller hur?). Denna bloggen skulle då bli något annat, det skulle bli en reseskildring. Och jag är så j-a kass på det. Jag är kass på att skildra kulturen härifrån. Kass kass kass. Ja, ni ser.

Men ok. Kanske inte ska vara så hård?
Kanske kan förlåta mig själv genom att inse att det är inte jag. Jag hoppades att jag skulle kunna ge er vad ni önskade. Men det blev inte så bra. Jag är inte medlem på Resedagboken och det av en anledning? Jag vill ju skriva från hjärtat och själens kärna (det här tugget kan ni vid detta laget). Och slutligen då; får jag inte det så kan det lika gärna vara!

Kanske.

Funderar helt och ärligt på att lägga ner "resebloggen" elinandjoerginlajolla. Funderar på att sluta ge mig in på detta med "ytlighet" som här har fått puffas in i form av "mode" från min vardag för mode är ju sååå hett och det ska alltid vara en uns mode i en blogg... eller? Funderar också på att lägga ner kategorin "film". Jag älskar ju film. Men att skriva om film är inte heller något jag utövar särskilt ofta.

Så familj och vänner. Nu håller jag på igen. Jag den impulsiva - som vill en sak ena dagen och någonting annat den andra. Men jag vet att jag vill, innerst inne, skriva riktigt svårt. Om det svåra. Ett Bergmandrama där känslorna vänds ut och in några varv för att sedan upplösas i ett... svart moln.
Nej, inte så drastiskt. Men jag vill skriva mer på känsla och själv få ut någonting av det och förmdedla kärlek men också hat. Till livet.

Annars får det vara?

Kanske.

Protester?