elinandjoerginlajolla

Ska jag ila till alldeles snart nu. Ska till ett ställe som heter Crabcatcher i förnäma kvarteret La Jolla Cove. Har man tur? hör man sälarnas skön?sång ända in till restaurangen. Sälarna ligger ju där nere och sälar sig på klipporna - alldeles nära. Hoppas det serveras mer än krabba bara... Champange utlovas och det är ju alltid ett bra substitut om jag inte lyckas beställa in en vegetarisk rätt. Ska berätta lite mer om hur en brunch går till här i San Diego, men det får bli en annan gång, då det nämligen inte alls är som i Svea då man kan frossa loss och ta vad man önskar från det gedigna härliga buffébordet.

Och, imorgon.

Imorgon kommer det besök till oss. Vårt första besök. Maria och jag möttes för första gången 1987. Det är ju jättelängesen! Det ska bli väldigt trevligt detta här och vi ska turista loss som bara den. Så mycket du bara orkar och vill Maria!

Varmt och hjärtligt välkommen!



Byebye baby. Nu blir det brunch.

Har köpt lite nytt de senaste dagarna. I onsdags blev det en Volvo V70 Cross Country (4hjulsdriven minsann). Idag har jag köpt ett läckert stift till mina läppar.
Bilen ska det handla om en annan gång och ni ska så klart få se skönheten. Grann i sin silverskrud.

Så ni pojkar och män som kikar in här, ni får hålla er till tåls lite till. Bilen kommer få utrymme i bloggen snart. Nu kan ni göra som ni vill, om ni villl fortsätta läsa eller inte, för nu kommer det handla om läppstiftet.

Läppstiftet kommer från L'oreal och det går nästan inte att tvätta bort. Så jag var extremt het i gymet ikväll vill jag lova och nu när det är dax att gå och lägga sig är tonen på min mun fortfarande aningens orange. Jaja. Det får jag ta.






Vulkaniska kyssar bjuds numer min kära på.


Känner mig fin. Vad lite färg kan göra.
Men något hänger ner över ögonen och liksom stör.


Har ni sett, inga ben, jag svävar.

Dit jag nu vill komma är faktiskt till hårdilemmat. IGEN. Lugg eller icke lugg? Ständiga frågan. Jag vet att jag delar den med fler. Hur går det med era luggellerickeluggtankar nu för tiden? Jag är inne på att spara ut den. Jo det är jag. Det är helt sant denna gång. Men på ett sätt trivs jag ju så himla bra i denna frippan - så som den är nu. Både med lugg och övrig längd på håret. Men det är väldigt varmt med en fet lugg klistrad mot pannan varma dagar i Californien. Så. What to do? What to do?

Har tänkt på att jag kanske framställer min kära som lite utav min apa här i bloggen och säger sällan något snällt om honom? Det ska det bli ändring på här och nu.

Till min man.

Du är fin.
Du är bra.
Faktiskt bäst.

Du är den snällaste på jorden.
Du får mig glad en ledsen dag.
Du kan knepen.

Du är fixaren.
Du är proffset.
Du bär kepsen (eller kepset som du skulle säga).

Du är och förblir det bästa som har hänt mig.

Se bara så himla snygg, stilig och härlig du är. Unik i sitt slag. Min man.


Du är ju så söt!



Grabben som ska gå till affären. Du och din väska.



Här poserar du snällt när jag säger: Vänd på dig! Jag ska fota väskan!

Så... lite är du nog min apa trots allt. Hihi.

Älskling, jag älskar dig.

Tror ni att han förvarnat om denna tripp till San Diego? Kom han och hälsade på oss? Nej. Och det sårar så innerligt att du inte ens hörde av dig. Därför kommer hämden nu. Du ska skämmas och du ska tycka det är pinsamt. För nu outar jag både bild och detta faktum att du var här (kanske fortfarande är det???). Rob, vi såg dig. VI SÅG DIG!





Foto: P. Aparazzi

AFTONBLADET AVSLÖJAR! ROB B. LYX-SEMESTRAR I CALIFORNIEN!

Rob B. på semester i San Diego. Flanerar helt ogenerat på gatan med den nya Iphone 7.

Inte ännu.

Igår var det tredje dagen som vi var igång från tidig morgon till sen kväll. En aningens sanning med modifikation. Men det har varit tre dagar med energiskt letande. Det vill jag lova. Korrenspondensen med kära pappa har gått varm över Skype. Har aldrig snackat bilar i denna omfattning förut och jag tror pappa myser lite av att få höra sin dotter slänga sig med diverse bilfraser. Det inbillar jag mig. Eller så vill han allra helst stänga ner datorn, slänga ut den genom fönstret, då jag skickar länk efter länk efter länk med olika bilar till försäljning. Skämt och sido så är pappas råd ovärderliga för oss. Vi måste helt enkelt sätta oss in i detta med vad en bil egentligen innebär. Den ska inte bara vara hel och ren på utsidan minsann. Det kommer en hel del därtill.


Bilar, bilar. Alla dessa bilar. Om jag står mitt i vägen kanske en bil stannar (kör på mig) och föraren får så dåligt samvete att han skänker bilen till oss (till J).


Där fick jag fatt i något och hade inte ro att stå stilla längre. Var det en bil i sikte tro?

Skriver några uppdateringsrader. Ni måste ju få veta vad vi pysslar med och dessutom ska jag skona er ifrån att mötas av galenpannan med hårtorken i högsta hugg var gång ni surfar in. För surfar in och kikar i bloggen gör ni väl vareviga dag???!!!

Vad pysslar vi då med?

Vi är i stor billetaranda och mycket av J's arma tid och min oerhört flexibla tid, lägges numera på att kolla på internet på olika cardealer sighter och även på en sida som heter Craigs List (påminner om Blocket). Min snälla pappa hjälper till så gott han kan, via Skype, med tips och råd då varken jag eller J är någon fena på detta med automobiler. Det är så mycket att tänka på ska ni veta. Detaljer, detaljer, detaljer. Och då vi dessutom befinner oss i detta landet... ja tro det eller ej, nu kommer ni  att bli förvånade... så är det en hel del byråkrati som tillkommer. Det är inte bara att köpa en bil och tro att man kan göra det hur som helst. Åh nej.

Har inte endast letat bil. Igår kväll såg vi på Gudfadern II. Eller jag somnade ganska snart. Tvåan är en helt ok rulle, men den är inte som försten. Det vet ju alla. Hyrde i god tro dvd-boxen med de tre filmerna just för att vi ville titta på alla tre filmerna. Men någon som hyrt boxen innan oss har förmodligen behållt den första filmen. Trist gjort. Vi båda har sett alla filmerna förut - men poängen var nu att beta av dem igen - från början till slut. Såå det förtog lite av effekten att inte få starta upp med guldkornet: The Godfather med Marlon Brando.

Vad har ni själva för er denna helg i mitten på september? Berätta för oss.

Vi väntar besök från Sverige om cirka 1,5 vecka. Vårt första besök här i San Diego!!! Känns superkul! Vi har fått frågan vad vi kan tänkas vilja ha/behöva hemifrån Sverige och Maria har uttryckt sin önskan om en hårfön härifrån Usa (med tanke på eluttagen så skulle hennes egen fön inte funka här). Nu jag vågar påstå att du kan andas ut min vän. Håret kommer att fönas och dessutom med stil!











Jag och fönen håller på att "bonda" som bäst nu. Tills du är här och tar över, Maria.

En kvinna att beundra. Hon är nog framför allt profilerad att vara en rolig kvinna. Tokrolig. Mia är enligt mig också en otroligt vacker, varm, tuff, hård, liten, stor, kaxig, sexig, svår, lättsam och sist men inte minst en väldigt, väldigt sann kvinna. Följde hennes blogg innan (dessvärre har hon slutat blogga) och det var så mycket djup och svärta i den själen. Detta mynnande ändå ut i de mest nyponröda nyanseringar. Hon skrev från roten av sitt hjärta, tror jag. Saknar att läsa henne.

Allt som oftast tror jag att allting väntar på mig. Det är nog ett av mina särdrag. Ett ganska så jobbigt drag. Velar och väntar. Hoppas och tror. Likaså var det med den där biljetten till Mia Skäringers show "Dyngkåt och hur helig som helst" som såldes slut innan jag fick tummen ur. Jag råkar veta att några av er som läser här var på showen då den var i Malmö på besök. Som ni njöt och som ni hade skrattat! Tjej som kille i publiken, det spelade ingen roll.

NU äntligen blev det min tur. I miniformat på min dataskärm. Vad gör det? Nu har jag också fått njuta. Svt play kan man lita på.

Se showen ni med! Det är en hyllning till livet. Det goda med det onda.





Fotot har jag tagit rätt och slätt härifrån:
http://www.eyes.se/stylists/jennifer-jansch/women/mia-skaringer-yourlife-7472#mia-skaringer-yourlife-7472

Ni är underbara. Maken, föräldrarna och vännerna. Vad vore jag utan er? Inte mycket skulle jag tro. Det betyder jättemycket att få respons då man känner sig så usel och så där nere som jag gjorde igår. Ni gav mig kärlek och likt en törstig blomma som får vatten börjar jag nu att räta på mig. Sträcker på mig. Ser uppåt igen. Det var inte hela världens nergång igår. Men alldeles tillräckligt för att grubbleriet skulle få ta över. Orosmolnen hopade sig och framtiden kändes så långt borta, men ändå så nära och herregud vad ska jag göra sedan? Efter tiden här.
Tack till er som kommenterat här i bloggen men också till er som mailat. Det är otroligt vad ni bryr er om. Det är så väldigt skönt att veta att ni finns ju där ute i etern. Ni finns där hemma i Sverige och i Norge med för den delen. Ni har inte glömt bort mig. Inte ännu i alla fall.

Och vet ni vad. Jag har inte glömt er heller. Inte på långa många vägar.


Här sitter jag och mysläser det fina ni skrivit och blir alldeles varm.

Funkar det med tiden nu?

Svar:

Nej. NEJ. Vad är det nu för fel då??!! Ändrat alla inställningar men datorn vill ändå behålla sin svenska tid.

Blåbärsdröm borde de heta. Ser däremot inte alls så goda ut som dom faktiskt är.

Blåbär är nyttigt. Frågan är hur nyttigt det är med muffins med blåbär i?
Dessa muffins var min mans last under lååång tid, men han har nog förätit sig lite på dem som det verkar. Jag kan härmed erkänna att jag stolt har tagit över stafettpinnen då det kommer till den där lasten. Dom är så otroooligt goda - "trots" SOCKER strösslet. Kostar cirka 16 svenska kronor för ett 4-pack. Fan ta mig.

UPDATE 1: I sammanhanget bör nämnas, min man, tillika "jag har förätit mig på de där muffinsen"- mannen, verkar inte vara så föräten då det kommer till kritan trots allt. Han bokstavligen åt ur min hand igår. Glupskt. Och så fort jag vände bort blicken, krympte min muffins. Konstigt. Mycket konstigt.

UPDATE 2: Och nej det är inte fint att svära. Jag vet det pappa.

UPDATE 3: Och där försvann den sista muffinsen. Det var inte jag som åt den...

Förtydligar känslan.

Det är inga nyheter egentligen. Det är livet här i det nya landet liksom. Allt det nya som denna flytten hit innebar och innebär. Det är så olikt hur jag tidigare levt att det ibland känns som en dröm allting. Det handlar fortfarande  mångt och mycket om att jag antingen måste lära mig att acceptera tillvaron jag befinner mig i. Tillvaron som i mångas ögon anses vara lyx - jag vet det - därför är detta också skamfyllt. Eller så får jag ta mig själv ett hårt tag i kragen och rycka upp mig. Kämpa. Streta. Ta tag i saker och ting. Göra någonting åt det.

Vad lätt det är att skriva det!

Det sistnämnda måste jag nog. Ta mig i kragen. Jag klarar inte av att njuta till fullo av att inget meningsfullt utföra. Förvisso, jag lär känna människor och det ger det med. Jag ger av mig själv. Upplever, upptäcker och ser. Men nu måste något ske.

Det handlar om att känna sig behövd. Att känna sig nyttig. Inte nyttig som i hälsosam (fast det är ju också väldigt bra såklart) utan som i nyttosam. Det är tryggt att känna sig behövd. Av sin älskade man, föräldrar och vänner. Jag är behövd. Jag vet det. Men jag känner mig inte så nyttig för tillfället. Jag stöttar inte en sörjande anhörig mer, jag helar inte och läker andras sår, jag morsar inte på kollegor var dag. Ingen lön för mödan. Det är ensamt. Jag saknar ett jobb, saknar arbetskamraterna och vet att jag kan så mycket mer än så här. Jag kan mer och vill mer.

Varför ska det då vara så svårt att ta sig upp?

(Och nej jag är inte deprimerad. Inte gravt i alla fall.).

Idag är en sådan dag. Det spelar ingen roll att solen lyser. Det gör den ju varenda eviga dag här, så gott som. Ibland hjälper inte det helt enkelt. Det lyser inte i huvudtaget idag.

Jag vet att det väcker tankar och reaktioner då man genast ändrar riktning och humöret är genomsyrat av en bistrare och mörkare ton. Kanske det är "den tiden" på månaden och cykeln spelar kvinnan ett spratt? Hondjävulen är där. Kanske det kanske. Eller kan det bara få vara så att det inte alltid är rosor och rött? Vi har alla skitdagar - det vet jag. Ni ljuger om ni hävdar annat.

Jag vet att jag kanske får för det här sen. Ska man  verkligen vara sån i bloggen? Kanske bättre att hålla det för sig själv? Fel forum?

What a heck.

Man blir aldrig någonsin en skribent (som ju är en av mina drömmar) om man inte öppnar på locket och släpper ut det som inte är så... kul.

Idag är en sådan dag. Jag tycker inte om mig själv. Jag har ingenting att komma med och jag vet inte vad jag vill. Inte till hundra procent. Det finns drömmar och det finns hopp. Men ibland känns det så jäkla långt bort. Idag känns det ensamt här i detta stora landet. Inget duger. Du kan le mot mig men jag kommer inte att le tillbaka.

Jag vill inte höra att detta är kryptiskt, för det är ganska solklart. Egentligen. Jag vill inte bli ombedd att ta bort detta inlägget. För orden är på riktigt och så även jag.

Det kommer att bli bra.

Idag måndag. Har gått i träningens tecken. Cykling, löpning och helt oplanerat blev det en långpromme också. Under kvällen har träningen fortsatt i mental form. Vi är på biljakt. Det suger. Framför allt är det en djungel och framför allt vill vi helt olika.

Fortsättning följer och jag hoppas att vi snart kan finna oss (får köpa en) en egen bil. För bil, det m å s t e man ha här, där vi är.



Varför har du så stooora ögon? Eller; going mad.

Jag älskar Pelargoner. Det vet jag fler i min UNGA glans som gör (t.ex.Tilling). Den kan annars lätt förknippas med en "mormorsblomma". Det tycker inte jag att den är. Pelargonen är suverän på många vis, framför allt har den en överlevnadsinstinkt som få.

Här i Usa har jag inte sett en enda av min kärleksplanta. Hade varit perfekt att ha på balkongen då blomman ju gillar solen. Har funnit ett substitut då det kommer till blomfärg och utseende men denna rackare hatar sol och värme. Så där har vi ju ett stort problem.



Hortensian i sitt mörker. Så lik en Pelargon man kan komma. Men ändå inte.

Igår var vi på ett 1-årskalas. Kalaset hölls i en park med en helt otrolig utsikt över San Diego Downtown. Typiskt svenska godsaker som jordgubbstårta, syltkakor, pepparkakor, chokladbollar och flädersaft bjöds det på - då huvudpersonen är en liten svenska.

Här bjuder vi på några bilder.


















"Så där stor är inte min mage i verkligheten" sa han.


Och så linslusen. Taget genom solglasögonsglaset. Säg att ni ser den effekten.

Det är ett medvetet val att inte lägga ut närbilder på kalaspinglan och de andra från kalaset. Alla ska ha en chans att själva få välja om de vill synas i någons blogg, eller inte synas.

Gick inte jag igår torsdag. Däremot tog jag en promenad i staden. Svettades och vinglade omkring nere i city. Nu känner jag att det behövs en väderuppdatering: det har varit en hetta likt ingenting innan, nytt för oss i alla fall, värmebölja skulle man kunna säga, runt 100 degrees eller nåt. Känn er fri att konvertera till Celsius om ni är nyfikna hur många grader det är på "svenskt vis".
Kände mig i alla fall turistig där i min ensamhet och blev fotosugen. Förevigade lite av det som mina ögon föll på och nu ska ni få se.

Av någon anledning blir bilderna större och större ju längre ner de hamnar (jag förstår inte det för det är samma inställning på alla foton ???).

Nu börjar promenaden.


Skyskrapor i San Diego. Det är ju lite coolt.



Detta fotade jag som en påminnelse till mig själv. Det är nämligen en affisch (för er som inte ser) inför en fotouställning (tror jag det var) på något (?) av alla museum i stan. Det skulle handla om kvinnor i alla fall. Det är jag säker på. Kvinnor i modern tid kanske? Ja, där gissar jag. För jag ser ju inte jag heller vad det står. Själva affischen syns alltså dåligt på bilden men den är under trafikljuset. Den är där!


NBC building. Bara för att. Syns ju inte heller något vidare men det är NBC headquarter. 



Det blir säkert en finstämd konsert... för de som har biljett.



Plötsligt sprutade det vatten. MASSA vatten. Sirener skrek och folket tjoade.
Applåder såklart, då vattnet stängdes av. En del lockades till en dusch i värmen. Det hörde jag faktiskt några som sa. Det var ingen som gjorde det tack och lov. Vattnet kom ju med en sån väldig fart.


Boven i dramat är den där grejen som ligger ner. Den ska stå upp egentligen och det ska finnas vatten i den men det ska inte spruta okontrollerat och när den själv tycker det. Jag missade själva händelsen till att den trillade omkull så kan inte berätta mer än så här tyvärr.



Efter ett tag på min stadspromenad blev jag så törstig och yr av värmen att jag var tvungen att söka mig till skuggan. Detta mysiga cafeét fick bli min bas i 2 timmar. Inte den bästa bilden - men det är ett mysigt café. Lovar.



ISKALL kaffe latte och vykort blev skrivna. Kändes också turistigt att sitta där och skriva kort. Där på cafeét väntade jag på min man som efter en stund kom och gjorde mig sällskap. Vi intog en lunchsallad tillsammans. 



Och sen blev det alldeles svart. Allt slocknade. Det var elen som tog en välförtjänt vila. I ett halvt dygn var vi och några till utan ström. På kvällen var det bara månen som lyste klart över södra Californien, delar av Arizona och delar av Mexico.

Vi tände ljus och lyssnade på radio och det kändes lite som i vi befann oss i fara. Aningens överdrivet men för att ni ska förstå "känslan". Fast det var ju ingen fara, bara aningens mörkt överallt. Ljuset kom tillbaka med full kareta kl 01 inatt. Självklart var många lampor intryckta på just "på" och vi vaknade med ett spratt.

Dagens ecovisdomsord får med anledning av gårdagens el-händelse vara detta: det är faktiskt ett faktum att vi är väldigt beroende av ström, MEN, vi kan lära oss något av detta och hushålla bättre på elen framöver. Den behövs inte hela i tiden i den utsträckning vi nyttjar den. Det behöver inte vara belysning överallt, hela tiden. Till och med matbutiken (som annars har tusentals lampor påslagna dygnet runt) lyckades ju hålla öppet i mörkret. Det blev lite krångligt så klart då kassa-apparaterna (särskrivning?) inte fungerade och det var endast kontanter som fick gälla och endast 4 personer åt gången fick stiga in i butiken och uträtta sitt ärenden. Det var säkert frustrerande för de som arbetade i butiken. Allt tog ju så mycket längre tid.

Vill ni läsa mer om detta stora event kan ni göra det här:
http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/utrikes/article13599986.ab

Nog om det, nu är det frid och fröjd igen. Elen är tillbaka och temperaturen har faktiskt också sjunkit lite så det är inte lika förbannat hett som det varit i några dagar här.

Den här dagen har inte varit  mycket att skryta om. Tyvärr. Jag är helt enkelt så pinsamt odiciplinerad. Morgonen började bra men sedan gick det snabbt utför.

Har till störtsa del koncentrerat mig på att jag är hängig. Jag ÄR hängig och ett litet virus har garanterat angripit mig. Då det för ovanlighetens skull dessutom smattrade mot rutan av regnet tog jag tillfället i akt att mysa till det. Bäddade ner mig i sängen med en stor skål popcorn (sällan en bra kombination med popcorn i sängen brukar det visa sig efteråt) och på med Svt Play.

Såg på 1,5 program av Tack för musiken. Det var ganska bra. Niklas Strömstedt är helt okej som programledare. Ola Salo var med i det första programmet och Eva Dahlgren i det andra. Den sistnämnda har så otroligt vackert leende och en skön humor som man kanske inte riktigt trodde fanns där. Kvinnan är ju otroligt sval till sitt yttre. Jag skulle beskriva hennes humor som graciös men också lite fräck.

Har ni sett programmet och vad tycker ni?


Popcorn. Made of corn that pops my own popcorn.



Pepsi.

Inte var dag det doftar nyregnad asfalt häromkring. Friskt. Också märkvärdigt. Inte konstigt det känns så konstigt idag alltså. Allting.

Legat sömnlös. Grubblat. Tänkt så det knakar. Känt mig liten. Känt mig stor. Vad är då bättre än att sätta igång?

Några viktiga ingridienser som startskott.

Starkt gott java som bara min älskade man kan koka till.

Bandana. Pressar ihop tankarna och tvingar sedan ut dem i ett kreativt flöde.

Åtminstone lät det jag ovan nämnde intellektuellt?

Men sanningen är mycket ytligare än så och jag passar på att platta luggen. Den står rakt upp då jag vaknar på morgonen. I brist på plattång. Supereffekt med bandana.

En ballong ovanför huvudet.

Ja, vad det nu kan vara bra för vet jag faktiskt inte.

Sitta på golvet. Känner in marken. Känner jorden. Känner in det svala från stengolvet.

Nej just det ja. Vi har heltäckningsmatta. Det är mjukt och skönt alltså.



Lillfingerspret.



Kom igen nu för sjutton gubbar. ELIN!

Idag önskar vi min mamma en fin födelsedag med tårta, blommor och paket. Vi hade så klart velat ge dig en riktig grattiskram, men då det inte går får det bli en hälsning över Atlanten.

Saknar dig mammi.


Höstliga blomfärger till födelsedagsbarnet i september fylla.
Hösten är vacker och då föddes ju du.


Slottsträdgårdens café i Malmö. September 2008.

Tar på min ring flera gånger om dagen. Tittar på den ömt. Ser också till att jag med ring fotas. Det ska synas att jag bär ring liksom.


Syns den?


Syns den?


Syns den?

Andra saker jag kommer på mig med att göra/tänka är; det här är första gången som jag tränar sedan jag blev gift, det här är första filmen vi ser på som gifta, det här är första gången som vi... Ja ni hajar.

Jag är löjligt förälskad i att vara gift helt enkelt.


Det kliar lite på kinden där... och syns den?