elinandjoerginlajolla

Och nu dör mina fantasier lika snabbt?

Babuschkan har ingenting med texten att göra.

Tack kära ni för responsen. Gällande det förra jag skrev. Jag fiskade faktiskt INTE efter "hurrarop" och "kom igen" och "fortsätt skriv". Men jag fick det. Tack.

Jag är impulsiv då det kommer till mycket. Handlar först. Tänker SEDAN. Så självklart är jag impulsiv också då det kommer till lilla bloggen. Som jag nämnde i förra inlägget så är det här långt ifrån första bloggen jag skriver. Det har varit ett väldigt hattande genom åren och jag brukar dra mig ut då det börjar... svida. Så skulle man kunna kalla det.

Det börjar svida då orden liksom bränner inom mig och vill komma ut. Fingertopparna vill springa över tangentbordet och skriva skriva SKRIVA. Men det jag vill skriva om passar sig inte här. Jag tycker om att vältra mig i det förbjudna. Det mörka. Det tunga. Alltså, det som svider.

Kära ni som ger mig respons i mitt skrivande och vill att jag ska fortsätta. Kan ni också vägleda mig vart jag ska vända mig om jag vill skriva om det jag ovan nämnde?

Jag har många gånger lagt band på mig för jag vet innerst inne att detta är fel forum (klassiker från förra arbetsplatsen... "kanske inte rätt forum att ta upp detta i"...) och jag vet att jag kommer få höra, eller inte höra (men ni tänker); borde du verkligen skriva så privat? Det där låter inte särskilt roligt eller trevligt... Är det verkligen någonting för allmänheten?
Fast allmänheten tror jag knappast kikar in här. Det är ju ni mina vänner och min familj som hälsar på här och... ja. Ni vet ju. Jag vet ju. Så det jag vill berätta om. Hur ska jag få göra det? HUR? Vilket så kallat FORUM?

Är det en bokjävel jag måste få till eller? Med en touch av fiktion så klart.

Jag sliter mitt hår för detta. Jag vill, men jag kan inte. Med respekt för mig själv men också för er. Jag vill, men jag vill inte inte skriva om det hä. Så som barnlösheten och vad det medför hos mig, sjukdomar som är så nära oss och man (läs; jag) vågar inte tänka på det, olycklighetssyndrom som ramlar över en då och då... bristen på det där ämnet S. Och så vidare.

För den sakens skull vill jag inte framstå som svart, deprimerad och melankolisk. Men det är så skönt att skriva om.

Ja. Ni vet ju. Jag vet ju. Så det jag vill berätta om. Hur ska jag få göra det? HUR?

Jag har inte försvunnit helt. Inte ännu.
Men, jag har åter igen kommit till den punkten då det tar stopp. Tvärnit.

Jag fick ju besök från Sverige och då hanns det inte med att uppdatera. Därefter var tanken att lägga in bilder från den veckan som bland annat innebar Los Angeles tripp med inkluderande Jay Leno Show... och berätta om vad vi hittat på, sett och gjort. Etc. Blablabla.

Tvärnit.

Varför blogga? Om vad? För vem?

Jag vet ju det. Egentligen. Särskilt med tanke på omständigheterna som råder just nu då jag/vi är boende i ett annat land tillfälligt.

Ändå är det så svårt att motivera mig själv just nu. Igen. Jag har ju varit i denna sitsen många gånger förr. Av och på med bloggandet är lite av min grej tror jag.
På ett sätt skulle man kanske kunna beskriva det som allt eller inget. På ett annat sätt är det inte så. Till exempel kan jag vara nöjd - däremellan - och befinna mig i det som är det där - i mitten. Det halvdana. Ja, det som i mina egna ögon mätt är; det halvdana.

Då det kommer till detta med att skriva. Då händer det något inom mig. Då ställs kraven. Av hög rang. Jag kan bli så arg och besviken på mig själv... För även om jag vet att det tillför någon/några att jag skriver. Att jag i huvudtaget delar med mig, i skrift, för att andra ska få ta del av tankarna, allt ifrån det lilla till det stora, i det här livet. Ändå möts jag av en hård inbromsning som gnisslar i högan sky.

Tror att jag någon gång innan (också i samband med en bloggtorka) försökte förklara intentionen och avsikten med just den här bloggen. Det här är långt ifrån min första blogg och innan har jag skrivit mer med fokus på den själabejakande kärnan (flummigt högtravande vackert eller hur?). Denna bloggen skulle då bli något annat, det skulle bli en reseskildring. Och jag är så j-a kass på det. Jag är kass på att skildra kulturen härifrån. Kass kass kass. Ja, ni ser.

Men ok. Kanske inte ska vara så hård?
Kanske kan förlåta mig själv genom att inse att det är inte jag. Jag hoppades att jag skulle kunna ge er vad ni önskade. Men det blev inte så bra. Jag är inte medlem på Resedagboken och det av en anledning? Jag vill ju skriva från hjärtat och själens kärna (det här tugget kan ni vid detta laget). Och slutligen då; får jag inte det så kan det lika gärna vara!

Kanske.

Funderar helt och ärligt på att lägga ner "resebloggen" elinandjoerginlajolla. Funderar på att sluta ge mig in på detta med "ytlighet" som här har fått puffas in i form av "mode" från min vardag för mode är ju sååå hett och det ska alltid vara en uns mode i en blogg... eller? Funderar också på att lägga ner kategorin "film". Jag älskar ju film. Men att skriva om film är inte heller något jag utövar särskilt ofta.

Så familj och vänner. Nu håller jag på igen. Jag den impulsiva - som vill en sak ena dagen och någonting annat den andra. Men jag vet att jag vill, innerst inne, skriva riktigt svårt. Om det svåra. Ett Bergmandrama där känslorna vänds ut och in några varv för att sedan upplösas i ett... svart moln.
Nej, inte så drastiskt. Men jag vill skriva mer på känsla och själv få ut någonting av det och förmdedla kärlek men också hat. Till livet.

Annars får det vara?

Kanske.

Protester?

Förtydligar känslan.

Det är inga nyheter egentligen. Det är livet här i det nya landet liksom. Allt det nya som denna flytten hit innebar och innebär. Det är så olikt hur jag tidigare levt att det ibland känns som en dröm allting. Det handlar fortfarande  mångt och mycket om att jag antingen måste lära mig att acceptera tillvaron jag befinner mig i. Tillvaron som i mångas ögon anses vara lyx - jag vet det - därför är detta också skamfyllt. Eller så får jag ta mig själv ett hårt tag i kragen och rycka upp mig. Kämpa. Streta. Ta tag i saker och ting. Göra någonting åt det.

Vad lätt det är att skriva det!

Det sistnämnda måste jag nog. Ta mig i kragen. Jag klarar inte av att njuta till fullo av att inget meningsfullt utföra. Förvisso, jag lär känna människor och det ger det med. Jag ger av mig själv. Upplever, upptäcker och ser. Men nu måste något ske.

Det handlar om att känna sig behövd. Att känna sig nyttig. Inte nyttig som i hälsosam (fast det är ju också väldigt bra såklart) utan som i nyttosam. Det är tryggt att känna sig behövd. Av sin älskade man, föräldrar och vänner. Jag är behövd. Jag vet det. Men jag känner mig inte så nyttig för tillfället. Jag stöttar inte en sörjande anhörig mer, jag helar inte och läker andras sår, jag morsar inte på kollegor var dag. Ingen lön för mödan. Det är ensamt. Jag saknar ett jobb, saknar arbetskamraterna och vet att jag kan så mycket mer än så här. Jag kan mer och vill mer.

Varför ska det då vara så svårt att ta sig upp?

(Och nej jag är inte deprimerad. Inte gravt i alla fall.).

Idag är en sådan dag. Det spelar ingen roll att solen lyser. Det gör den ju varenda eviga dag här, så gott som. Ibland hjälper inte det helt enkelt. Det lyser inte i huvudtaget idag.

Jag vet att det väcker tankar och reaktioner då man genast ändrar riktning och humöret är genomsyrat av en bistrare och mörkare ton. Kanske det är "den tiden" på månaden och cykeln spelar kvinnan ett spratt? Hondjävulen är där. Kanske det kanske. Eller kan det bara få vara så att det inte alltid är rosor och rött? Vi har alla skitdagar - det vet jag. Ni ljuger om ni hävdar annat.

Jag vet att jag kanske får för det här sen. Ska man  verkligen vara sån i bloggen? Kanske bättre att hålla det för sig själv? Fel forum?

What a heck.

Man blir aldrig någonsin en skribent (som ju är en av mina drömmar) om man inte öppnar på locket och släpper ut det som inte är så... kul.

Idag är en sådan dag. Jag tycker inte om mig själv. Jag har ingenting att komma med och jag vet inte vad jag vill. Inte till hundra procent. Det finns drömmar och det finns hopp. Men ibland känns det så jäkla långt bort. Idag känns det ensamt här i detta stora landet. Inget duger. Du kan le mot mig men jag kommer inte att le tillbaka.

Jag vill inte höra att detta är kryptiskt, för det är ganska solklart. Egentligen. Jag vill inte bli ombedd att ta bort detta inlägget. För orden är på riktigt och så även jag.

Det kommer att bli bra.

Legat sömnlös. Grubblat. Tänkt så det knakar. Känt mig liten. Känt mig stor. Vad är då bättre än att sätta igång?

Några viktiga ingridienser som startskott.

Starkt gott java som bara min älskade man kan koka till.

Bandana. Pressar ihop tankarna och tvingar sedan ut dem i ett kreativt flöde.

Åtminstone lät det jag ovan nämnde intellektuellt?

Men sanningen är mycket ytligare än så och jag passar på att platta luggen. Den står rakt upp då jag vaknar på morgonen. I brist på plattång. Supereffekt med bandana.

En ballong ovanför huvudet.

Ja, vad det nu kan vara bra för vet jag faktiskt inte.

Sitta på golvet. Känner in marken. Känner jorden. Känner in det svala från stengolvet.

Nej just det ja. Vi har heltäckningsmatta. Det är mjukt och skönt alltså.



Lillfingerspret.



Kom igen nu för sjutton gubbar. ELIN!

Nu har jag haft semester och ledigt tillräckligt länge. Nu får det vara nog. Nu ska jag sätta fart. Genom att skriva om det här inför era ögon så sätter jag mer press på mig själv men det kanske även resulterar i att ni kan sätta press på mig. Varsågoda. Ni får lov. Pressa på. Heja på.

Men sakta i backarna. Liiiite till ska jag låta den kreativa delen av hjärnan (om jag nu har någon sådan del) vara inställd på pausläge. Lite till ska jag nöta på sofflocket. Nästa vecka börjar arbetet. Då ska jag börja (eg. fortsätta, har ju kommit igång en liten smula) på mitt lilla pikanta projekt i skrivande form.

Så, då var det bestämt. Då säger vi det. Stramar åt tyglarna och schemalägger skrivandet. På måndag börjar jag jobba. Nej, på tisdag får det bli. Är upptagen på måndag. Faktiskt.

Men så funderar jag på detta: Hur skriva utan att bli klyshig? Hur skriva utan att upprepa de där orden som redan är skrivna? Hur skall läsaren fångas i första anblicket, på första sidan, helst i första meningen? Hur drömsk och filosofisk ska texten vara? Hur romantisk ska storyn bli utan att den för den sakens skull blir löjlig?

Och så en reminder till mig själv: Kopiera inte andra. Kopiera INTE andra.

 

Och till sist: VAD i hela världen ska jag skriva om och vad vill du läsa om?

 

Kanske du vill läsa om sagoprinsessan som bor i det här slottet?

 

 

Tittar vi lite närmare på vårt "minnesmonument" (ingen är ju död TACK OCH LOV men det här är vårt monument av minnen ändå) ovanpå spiselkransen (heter det så?). Det är inte bara minnen utan även småsaker och sådant som relaterar till vilka vi är - från tiden innan vi åkte hit - kan man kanske beskriva det som. Eller nåt.





"I drömmen kunde hon flyga. I drömmen kom hon åt att damma där hon aldrig annars kom åt att damma". / Jan Stenmark


Det kom ett vykort med posten en dag. Det fick direkt en given plats på "minnesmonumentet".



En handskriven lapp som jag en dag fann i min skrivbordslåda på jobbet. Lappen fick hänga med över atlanten. Det är kärlek så det osar om det. En liten rad på ett stort pappersark. Stor kärlek.

Gräsligt minne som förtjusar.
Då jag känner doften av nyklippt gräs.
Drar mig tillbaka i tiden och till något av alla sommarlov.
Vaknar i ett varmt rum av ljudet från den brummande gräsklipparen.
Den friska doften av nyklippt gräs letar sig in.
Det var pappa som klippte gräs.
Oftast.

Det kliar i näsan nu. Någon klipper gräset här utanför.

En vision. Visst är det bra att ha som några av er sa. Det förgyller ens dag. En sån där vanlig grå dag. Tänk, ens vision kanske kan leda till att man gör drastiska förändringar - det hoppas jag. Jag är dock rädd för att jag är den jag är och att jag inte kan mer än så här. Att jag kanske heller inte kan vara någon annan Elin än den som ni känner. Yrkesmässigt men kanske även privat. Är rädd att det synonyma ord som passar bäst in här, är ordet utopi.

Det betyder: Outförbar tanke.

Erkänner här och nu. Jag är rädd, feg och mesig. Det händer ingenting. Jag har ALL tid i världen. Och jag är; tanklös, okreativ, trött av värmen, seg och går på sparlåga. Gör annat. Ägnar tiden åt annat. Än det jag kanske borde.

Det är väl också bra? I och för sig. Var sak...

Jag vill förklara det som att det går i "faser" sedan vi kom hit. Första fasen krävde allt det första fixet och att sakteligen skapa sig ett hem. Det innebar också allt pappersgöra och trubbel med byråkratin. J kom igång att jobba lite försiktigt och trevande. Andra fasen innebar att vi landat lite mer, J kom in mer och mer i jobbet, vi började se oss omkring mer än vad vi först gjorde men lade också tid och energi på körkortet. Tredje fasen är nu. Nu då jag umgås allt mer med folk. Det talas svenska och det talas engelska. Salig blandning. Nu sätter vi också igång att leta oss en bil. J jobbar fortfarande på, på sitt håll. Denna fasen kräver också, mycket. Det tar.

Kan det få vara så här utan att jag går här och grämer mig? Fastän att tiden går. Får det vara så? Det har redan gått 2,5 månad sedan vi flyttade hit och jag är kanske bara en stor jävla latmask innerst inne?! Kanske inte har det som krävs? Kanske inte är tillräckligt nyfiken och levande?

Eller, kan det få vara så att det kanske är den fjärde fasen. Eller till och med den femte fasen. Som är den som bjuder på lite mer engagemang från min sida och då syftar jag så klart på något som kan leda mig framåt - till min vision.

Det kanske inte är dax ännu. Helt enkelt. Och jag måste lära mig att stå ut med det?

Synonymer:

Syn
Hallucination
Hägring
Uppenbarelse
Drömsyn
Framtidssyn
Drömbild
Utopi
Idealbild

(Enligt www.synonymer.se)

Jag har definitivt en vision.