Ett halvår senare.
Flyger,
svävar,
dansar fram.
Mina kära 2.
Wow. Igår hade jag 2 följare! Hisnande nyfiken över vilka ni är!
Stackare kanske ni tänker. Spartanskt så det förslår. Ingen TV!!!
Ni tror kanske jag är ledsen för detta. Nej då.
Och vet ni vad. Jag kämpar tappert vidare här. Skriver på.
Kanske kommer nya dörrar att öppnas snart. För oss. Vi får se, vi får se. Vi tar det an. Men tiden går och snart är det mars. Sedan blir det april, inte särskilt förvånande och ett tu tre så är det sedan maj.
Nåväl.
Försökte ta en bild så att ni kan få en skymt av lilla lägan vi bor i.
V-rum. Huvudet i vägen för bordet.
Öppna spisen och heltäckningsmatta. Som gjort för romantiska hemma-
kvällar.
Somrigt överkast. Vårt Anna O substitut. Får nog följa med hem.
Huvudet inte i vägen för bordet.
Brädan är till SALU. Förresten. Intresserad? Hör av er.
Stackare kanske ni tänker. Spartanskt så det förslår. Ingen TV!!!
Bara en sån sak.
Nej vi har ingen TV. Istället sitter vi i soffan och glor på den där brädan i hörnet.
Kväll efter kväll.
Men. LESS is MORE. Som det heter. Less is more.
En helg i ätandets och filmens tecken.
Helgen har passerat i en rasande fart. Det har inte varit så vackert väder som det var under föregående vecka. Det har haft sin charm, ändå. Cafe', restauranger och film har helgen ägnats åt.
(Kryddbild härifrån: Färgrika Indien )
På fredagen bakades det en klassisker till kaffet. Morotskakan! och så såg vi filmen The Debt (från 2010) tillsammans med några vänner hemma hos dom.
På lördagen hängde vi på cafe' Bird Rock Coffee Roasters i ett område som heter just Bird Rock. Gott kaffe och några timmar vid varsin dator. Därefter bilade vi vidare till en avskedsmiddag. Dax för en utvandrad att vandra hemåt igen. Denna gång en kille som skall flytta hem tillbaka till Wales. Det bjöds i alla falla på italienskt gourmet då den är som bäst. Gnocci gnocci. Vino vino.
På söndagen fick vi äran att hänga med på kulturresa till ett indiskt kvarter. Detta tillsammans med vår nyfunna vän och south-indier Sandeep. En dröm att få käka indisk buffe' där ALLT var vegetariskt! Allt från Domas till Mango Lassi slank ner och smakade väldigt gott. Med Sandeep i sällskapet fick vi veta det mesta man kan behöva veta om indisk matkonst och många av dess kryddor. Indisk mat är väldigt uträknande. Varenda ingridiens tycks ha ett syfte för vår kropp och själ. Måendet i sin helhet alltså. Det hela var mycket trevligt, lärorikt och gott!
Curry nam nam.
Söndag eftermiddag sändes den årliga Oskarsgalan. Hade förhoppningen om att det skulle funka att se galan via nätet... men det visade sig att det går, bara man betalar. Vi har ingen TV nämligen. Följde ändå showen under alla de timmar den pågick, via Oscar.com. Där haglade liveuppdateringarna och det var nääästan som att vara med på plats, men bara nästan. Hugo fick ju många priser. Vet inte om jag håller med riktigt där. En bra och sevärd film, helt klart. Men SÅ bra?
Smått besviken:
Vill också glänsa på gala men istället ligger jag här och tittar på lillskärmen.
Otroligt oglammigt.
Foto: Mr J
(Kryddbild härifrån: Färgrika Indien )
Härligt Sverige.
Först och främst så får jag be om förlåtelse till sessan. Hon är bra mycket skönare i verkligheten (foton har ju publicerats idag i diverse tidningar) än vad jag försökte fantisera ihop. Tur det.
En annan bild som Aftonbladet publicerade idag var denna härliga:
Inte bara är det två ursköna tjejer... dom är brownies.
Den där blomningen gör ju att det känns i hela kroppen. Härliga känslor. Och grattis till er där hemma. Äntligen tycks det vända. Det är ni väl värda efter denna kalla vinter ni har genomlidit. Det som fångar mitt ytliga sinne, i denna bilden, är den där hårfärgen. Åh! så sugen jag också blir på att bli en chokladtopp! Eller kanske ljusbrun för att inte chocka mig själv var gång jag ser mig själv i spegeln - eller för den delen omgivningen. Det blonda som kommit från solen har väl sin charm, men jag söker förändringar. Kanske inte det mest ultimata att färga det mörkt medan vi ännu är här, dock.
Söker förändringar. Igen. Än här än där. Alltid gjort, kommer alltid göra.
(Bild härifrån: Blomstrande tider)
Sessan är här.
Monark eller ej.
Kan inte låta bli att skriva en liten rad om den nyanlända tronarvingen.
Estelle ska hon visst heta. Estelle kommer från namnet Stella. Det är himla fint tycker jag och passar en sessa. Både som unger och gammel. Visst, tankarna härleds till "Estrella". Men det får folket och sessan Estrella ta, jag menar Estelle!
Har ju ingen aning om hur sessan ser ut, men på något ungefär, så här kanske...
What about Grand Canyon?
... Las Vegas. Yosemite. San Fran. Hela jävla Historic Route 66. Och så New York och mer därtill. Där uppe längs den kusten. Och så vidare. Och så vidare.
Barnvakt.
Och sitter vid datorn?! Kanske ni hinner tänka... men det är inte så farligt som det ser ut. Det är helt ok anser jag. Den lilla sover middag. Jag önskar att hon vill vakna snart. Det blir så mycket roligare då. Det är ju därför jag är här, för att vara med henne och leka med henne. Vaknar hon inte snart kanske jag går in och sjunger för henne... då borde hon vakna. Tills dess roar jag mig med denna nyfunna vän:
Den politskt korrekta dockan är också med på ett hörn.
Hihi, förresten tack för att ni gjort er till känna. Pillan kan jag ju lita på i vått och torrt. Men ni andra, skönt att några av er ännu är kvar här och hänger med oss.
Det är vårligt (t.o.m. sommarvärme just idag) härligt här i San Diego nu. Körsbärsträden står i blom. Och allt sånt där gör det så svårt att bestämma sig! Alltså, inga beslut tagna ännu. Och det är nog mest jag, som måste ta och bestämma mig. Hua ligen.
Nej, nu går jag och skrämmer den lilla till liv.
Det där med kramp.
Skrivkramp. Något som kommer och går och går och kommer. Det rinner till och så stannar det av. Och så rinner det till igen. Och sen så stannar det av. Så där håller det på.
Just nu sitter jag på ett mysigt Cafe' i en stadsel som heter North Park. En "bohemisk" stadsel. Bohemiskt chic. Det är trevligt här. Intressanta människor, härliga små butiker och många mysiga cafeer att välja mellan. Här sitter jag för dagen och valde Cafe Filter som bas och oas.
Sitter alltså här och skriver. Kikar då och då upp på omgivningen. Just nu mycket skön musik: jazz. Eller är det blues. Herregud jag vet inte. Men många blåsinstrument. Jamen då är det väl jazz? Eller kanske blues. Det är ballader i alla fall. Det tror jag att jag vågar mig på att fastställa. Ballader. Allt är som gjort för att den kreativa ådran ska pumpa obehindrat.
Hmm.
Mycket gott kaffe. Vilket gott kaffe alltså.
c
Vilka är ni?
God morgon, mina TRE följare och läsare?
Herre min dar jag förtjänar då denna behandling.
Ni var väl inte inte så många fler innan. Men jag inser absolut att jag har tappat er på vägen.
Huvudsaken med denna blogg, varför den finns till, är för er där hemma. Och om ni 3 är mina vänner eller innefattar mina föräldrar - då har jag ändå lyckats.
Hoppas att ni arma krakar finner lite glädje i det jag förmedlar här.
Här fortsätter det att tänkas så det knakas. VET INTE VAD JAG VILL. Vad VI vill.
Bo kvar här i det stora främmande landet långt borta?
Eller flytta hem.
Färgvalen indikerar på att jag längtar hem till "du gamla du fria". Verkar inte bättre.
Inte meningen att se SÅ bedrövad ut.
Val och kval & Mona Lisa.
Oj så gott! Gånger 2 till och med. Restaurangen Mona Lisa i Little Italy... ja, jag vet... fantasifullt namn på en italiensk restaurang och minst lika fantasifull inredning (Mona Lisa) lagade till den mest superba pizzan och till det ett glas jordigt rött. Så gott men såå mättande. Men det hindrade mig inte från att nu igen, samma kväll, precis nyss, strax innan läggdax, smällde i mig lite till av denna pizzan (doggy bag med hem) med "fresh garlic" på. Mmmmm, vad det ska dofta härligt från mig nu. Sweet lovin' on a Saturday night. Oh my. Oh nej. Det får nog hia sig. Jag älskar pizza. Så prio ikväll, vitlökspizzan.
I övrigt delar jag och maken grubblerier så det förslår. Det är kanske inte så lång tid kvar här i USA, för oss. Jobbkontrakt och visum lider mot sitt slut. Vad har vi för alternativ? Vad vill vi? Vad kan vi göra? Ja ungefär så. Det var den korta versionen. Det kommer mera.
The night is blue.
And so are you?
Nej det får vi inte hoppas.
Jag tänkte i alla fall smyga ut i blå skrud denna fredagkväll. Hoppas att den blir allt annat än blå och att - den mer gärna förgyller.
Hemma i Sverige har er fredagkväll redan passerat. Hoppas den var fin mina kära vänner.
Meteor the new Wayfarer.
Believe me on this one.
Jag vågar nästan tro att nya modellen Meteor kommer ta världen med storm, i samma intensitet som Wayfarer har gjort. Meteor är en följeslagare till Wayfarer.
Alltså, jag vågar nästan tro att glasisarna kommer att bli poppis, på både män och kvinnors nästipp - oavsett om det är jag som bär dem eller ej. Alltså.
Visst är dom snygga?!
Bruna bågar och bruna glas. Precis som jag ville ha dem. Min man hade den rätta känslan att slå till och sedan ge dem till mig i födelsedagspresent.
Fotona: världsklass
Fotograf: okänd
Modell: amatör
Reklamfilm.
Lämnar inte den stora staden riktigt ännu. Raskar alltså vidare på vår LA-getaway och till söndagen.
Åter igen ute och strosade och klev rakt in i en reklamfilmsinspelning. Det var ju kul att se hur det gick till. Det var en bilreklamfilm som spelades in med föreställningen om att de befann sig på Manhattan, NY. Så, det var alltså ingen ny Hollywoodrulle på gång just här. Läckert ändå. Bara minuterna innan hade jag sagt till J att det vore kul att passera en avstängd gata där de spelar in värsta filmen! Inte för inte som man är i filmarnas mekka liksom... Det bidde ingen värstingrulle men ack väl en reklamfilm och "behind the scenes" så pass tillräckligt att vi hoppade över att besöka filmbolaget Universal Studios (där de arrangerar guidare tourer för allmänheten).
"Inte ett moln så långt ögat kan nå."
Joo hoo åå råå!
Regn, storm, moln, kallt. Californien kan visst vara som Karlskrona ibland. Felsägning av mig i dagar som dessa då det blåser. Igår; "ja nu när vi bor här i Karlskrona". Vadan detta? Riktigt så hårt blåser det inte.
Inte en dag över 30...
Ok då. Kanske. Trots allt.
Undrar vad jag håller på med idag. Vart befinner jag mig. Mitt i karriären? Eller i början av den eller kanske rent av i slutet? Hänger ni med i resonemanget?
Every day.
The J. Paul Getty Museum.
I lördags besökte vi Getty Museum i Brentwood, Los Angeles. Inte bara finns det vacker gedigen konst där, det är också en fantastisk plats att vistas på och utsikten över hela den stora staden är otroligt mäktig.
Downtown Los Angeles som skådas långt där borta.
Boy with frog, av Charles Ray.
Våra vänner Pasquini stod för kaffet på museets cafe'.
Så blev det kväller.
I utställningen bland annat; Impressionistisk konst, modern och samtida konst. Såg bland annat Manets målning av Madame Brunet. Fick lära att den unga damen i fråga inte alls var särskilt nöjd med denna målning och hade tydligen fällt en tår eller två då hon såg resultatet. Föga kunde hon ana vilken succe' denna tavla skulle komma att få, långt efter konstnärens och madames leverne. Tavlan är värd väldigt, väldigt många miljoner idag.
(Bild härifrån: http://www.getty.edu/art/)
Mr. Pasquini & Kaffet.
Oj så mycket intryck att hantera denna gångna helgen, då vi befunnit oss norr om San Diego. Det har varit fullspäckat. Det har varit en hel del märkliga saker som hänt och det gör ju sitt. Eller märkliga... det kan sammanfattas; intressanta möten och samtal med "locals", museumbesök med vacker utsikt, sorglig världsnyhet i och med sångerskas hastiga bortgång, förskräcklig upptäckt på hotellet vi bodde på, filmisk upplevelse och ett stort musikevent på söndagen.
Det har helt enkelt varit mycket att ta in för den lilla flickan från den lilla orten i Sverige. Ja, mannen har också tappat hakan emellanåt. Låt oss börja med fredag.
Vi gick en lååång promenad från vårt hotell downtown, i mer eller mindre inbjudande områden. Ändamålet med promenaden var att besöka butiken Pasquini som säljer och reparerar espressomaskiner med samma namn. Vi var där i ärende av att titta på deras begagande utbud av kaffemaskiner. Vi möttes av otroligt genuint trevliga människor där. Vi fick en varsin kopp kaffe (min man har den goda smaken att tycka om espresso, det gör inte jag och valde en kopp bryggkaffe, det var minsann skamligt, men så fick det bli) i handen och sedan orerades det vilt om allt som hör kaffe till och dessa egentillverkade italienska dyrgripar till maskiner. Efter en stund vaggar en äldre dam emot oss och presenterar sig som hustrun till Mr Pasquini. Mrs Pasqunini bjöd på kaffekokartips och berättade glatt deras levnadshistoria. Därefter knallar Mr Pasquini himself, en man på 80 plus, in i butiken. Han var inte så kaffesugen för dagen och heller inte på något försäljar-mood. Däremot gav han istället lite äktenskapliga råd på vägen. Han skrattade gott åt våra ynka månader som gifta och jag kan bara gissa hur länge han och frugan varit gifta... Kärleken dem emellan lyste i alla fall lång väg då dem med sakta steg lämnade butiken på fredagkvällen.
Vi blev inte med en egen maskin denna kvällen men omhuldade av italiensk familjeanda och ett jäklar anamma långt bak i deras familjehistoria.
(Bild härifrån: http://www.pasquini.com/Front/Views/Products/ProView.aspx?Pnum=1042)
På hemsidan står det bland annat också om familjens historia. Vägen från Italien till Amerika.
Los Angeles, hurra.
Åh tidig morgon. Inte min bästa gren.
Samtidigt så skönt, efter ett tag, då man varit vaken en stund och sträckt på sig. Dagen gryr och kroppen vaknar. Mycket hinns med och klaras av.
Idag tar vi Silver(b)ilen och tutar och kör upp till LA LA land. Där ska det ska firas helg och firas födelse.
Återkommer här efter helgen.
Ha det så fint kära ni.
Skakar lite liv i den här bloggen.
Dra mig baklänges. Vad är nu detta? Ett inlägg på bloggen.
Vad härligt, vad roligt! Ny dator och sen så dansar det.
Mina arma läsare, jag undrar om ni är kvar och troget går in och kikar här och då och då. Jag hade slutat för längesen om jag vore ni. Men OM ni mot förmodan gör detta, sätt inte inte det där morgonkaffet i halsen är ni snälla.
Alltså. Skakar lite liv i den här bloggen. Detta får bli mjukstarten. Tänkte komma tillbaka snart igen. Lite kort, vad händer och sker over here? I det stora hela så påtar jag i min trädgård. Ja den där skriveriverkstadsträdgården dårå. Känner lust att starta en webbsida som är till för det fria skrivna ordet och för såna som mig. Såna som dig? Som tycker om att skriva och har en del på lager och kanske vill ta steget att dela med sig av detta. Gjort ett liten öppning till detta i och med Compose Corner men jobbar just nu mest i kulisserna med detta.
Och för er som undrat så, här kommer en lugguppdatering! Så här lång, eller kort, ja det beror ju på hur man ser det, är luggen nu.
Kanske detta betyder; Jag är tillbaka! Jag tror det. Vi ses snart igen.
