elinandjoerginlajolla

Vi har varit gifta i 2 månader och det firade vi igår med att äta med händerna. Vi besökte en etiopisk restuarang vid namn Muzita Bistro. Annorlunda (som i nya) smaker för oss. Intressant som i intressant gott.


Det var en stjärnhimmel under parasollen.


Utsökt vin.


Bakom lampan. Min man! Det gör mig stolt. Att du är min man alltså.


Från menyn valde vi bland annat rätter vid namn Alitcha Atakilti och
Kantisha Kilwa.


Muzita Bistro


Det slutade inte i och med detta. Åh nej. En kaffe på Café Twiggs (på samma gata som restaurangen, himla praktiskt) blev det efteråt. Även lite span på kostymklädda galna glada i dessa Halloweentider. Jag försökte fota med stil men tror inte att jag lyckades så bra. Tyvärr bidde det inte heller en enda av alla kostymer på bild. En man vi mötte där på cafeét konstaterade att vi inte var utklädda - det hade han faktiskt helt rätt i. Det hade varit värre om det var tvärtom... och nu får ni gissa om jag menar tvärtom som i att han trodde att vi var utklädda fast vi inte var det eller tvärtom som i att vi hade varit utklädda "lovebirdkvällen" till ära. Vad hade varit värre?


Detta fotot kallar jag; Den vita muggen och en del av interiören.


Vita muggen. Fortfarande där.


En annan mugg, En annan färg. Den gröna muggen. Kaffeslurk där på botten.


Ja han fick läsa tidnigen på cafeét. Det är sådan jag är. En tillåtande fru.
Tack vare detta kommer han älska mig längre än längst.

Och just det ja. För att riktigt späda på detta med hur en fantastisk fru jag faktiskt är, så bakade jag en morotskaka (jaa jag vet, nu är det morotskaka mest hela tiden) till min kära. Jag vet ju att han älskar då jag bakar en kaka så SJÄLVKLART ska han då få det av sin maka. Hihihi.


Ett hjärta av valnötter. Så romantiskt. Det gjorde jag bra.

En sak till. Min man då - the J man - han är alldeles speciellt fantastiskt bra. Det är faktiskt inte bara jag. Han är en vinstlott.

UPDATE: Såg precis att ny-väskan dyker upp lite här och lite där. Den vill gärna vara med liksom. Ser ni den? Det styva handtaget går inte att missa. Jag tycker det är väldigt roligt och fick mig ett gott skratt precis. DET torde väl vara en humor som delas med fler?

Har tänkt på att jag kanske framställer min kära som lite utav min apa här i bloggen och säger sällan något snällt om honom? Det ska det bli ändring på här och nu.

Till min man.

Du är fin.
Du är bra.
Faktiskt bäst.

Du är den snällaste på jorden.
Du får mig glad en ledsen dag.
Du kan knepen.

Du är fixaren.
Du är proffset.
Du bär kepsen (eller kepset som du skulle säga).

Du är och förblir det bästa som har hänt mig.

Se bara så himla snygg, stilig och härlig du är. Unik i sitt slag. Min man.


Du är ju så söt!



Grabben som ska gå till affären. Du och din väska.



Här poserar du snällt när jag säger: Vänd på dig! Jag ska fota väskan!

Så... lite är du nog min apa trots allt. Hihi.

Älskling, jag älskar dig.

Tror ni att han förvarnat om denna tripp till San Diego? Kom han och hälsade på oss? Nej. Och det sårar så innerligt att du inte ens hörde av dig. Därför kommer hämden nu. Du ska skämmas och du ska tycka det är pinsamt. För nu outar jag både bild och detta faktum att du var här (kanske fortfarande är det???). Rob, vi såg dig. VI SÅG DIG!





Foto: P. Aparazzi

AFTONBLADET AVSLÖJAR! ROB B. LYX-SEMESTRAR I CALIFORNIEN!

Rob B. på semester i San Diego. Flanerar helt ogenerat på gatan med den nya Iphone 7.

Ni är underbara. Maken, föräldrarna och vännerna. Vad vore jag utan er? Inte mycket skulle jag tro. Det betyder jättemycket att få respons då man känner sig så usel och så där nere som jag gjorde igår. Ni gav mig kärlek och likt en törstig blomma som får vatten börjar jag nu att räta på mig. Sträcker på mig. Ser uppåt igen. Det var inte hela världens nergång igår. Men alldeles tillräckligt för att grubbleriet skulle få ta över. Orosmolnen hopade sig och framtiden kändes så långt borta, men ändå så nära och herregud vad ska jag göra sedan? Efter tiden här.
Tack till er som kommenterat här i bloggen men också till er som mailat. Det är otroligt vad ni bryr er om. Det är så väldigt skönt att veta att ni finns ju där ute i etern. Ni finns där hemma i Sverige och i Norge med för den delen. Ni har inte glömt bort mig. Inte ännu i alla fall.

Och vet ni vad. Jag har inte glömt er heller. Inte på långa många vägar.


Här sitter jag och mysläser det fina ni skrivit och blir alldeles varm.

Idag önskar vi min mamma en fin födelsedag med tårta, blommor och paket. Vi hade så klart velat ge dig en riktig grattiskram, men då det inte går får det bli en hälsning över Atlanten.

Saknar dig mammi.


Höstliga blomfärger till födelsedagsbarnet i september fylla.
Hösten är vacker och då föddes ju du.


Slottsträdgårdens café i Malmö. September 2008.

Till att börja med ett stort TACK för era fina hälsningar och lyckönskningar. De värmde våra redan varma hjärtan.

Den stora dagen passerade snabbt men det är inte över för det. Det är nu som det börjar. Precis så känns det.

Ett par dagar har gått sedan vi blev man och fru. Det infinner sig en magisk känsla i kroppen. Även om det egentligen kanske inte förändrar så mycket mellan oss, vi är dom vi är, vi är det par vi är, trots att vi ingått äktenskap. Men ändå kan jag inte skaka av mig känslan av att vi nu, med ens, delar en helhet och enad front som vi tidigare inte hade. Det känns äkta och på riktigt och det är så himla vackert.

Vi kommer att dela allt tillsammans. Vi kommer att dela det fina men också det svåra. Ingenting av den vetskapen skrämmer. För jag Elin, jag vet att jag kan inte ha en finare man vid min sida.

Vår vigsel skedde i all enkelhet på borgerligt vis, men det var så så romantiskt. Solen strålade och varma vindar smekte oss. Klockan var endast 10 på förmiddagen en måndag morgon i San Diego. Vid havet. Det var bara min man och jag, där och då under cermonin. Så kändes det i alla fall. Tid och rum stod stilla. Det var en vigselförättare på plats förstås. Ett vittne och hennes lilla liv var också där. Men vi hade bara ögon för varandra.

Nu fortsätter vi att ha bara ögon för varandra och vi har i och med detta delat den finaste studen i vårt gemensamma liv. Där och då. Vårt minne för alltid.

Några rader om saknaden. Det var en stor saknad att inte föräldrar, släkt och vänner var där med oss under vår stora dag. Men i all hemlighet gjorde vi detta och ingen ska känna sig bortglömd. Vi hoppas däremot att vi ska få äran att få fira med alla er, en annan dag.

Det är märkvärdigt häftigt det här med att bli man och fru. Det inser vi nu.

JA, vi bungyjumpade!

Det var pirrigt i magen, skräckblandad förtjusning, nervöst och alldeles alldeles underbart.
Det verkar som om gummibandet höll och vi klarade hoppet.


Vi hoppas bandet håller hela livet.

Tänk på oss idag. Lite extra mycket kan ni väl tänka på oss idag. Vi är nervösa och ert stöd långväga ifrån, behövs.

Varför är vi nervösa?

Jo, det ska ni snart få veta.

KRAM&KÄRLEK


Horse and carriage.

Päronen E. Gav oss idag beskedet att dom ska komma och hälsa på oss. Biljetten är bokad i december. Det betyder att det blir en solig Julafton i år och inte särskilt mycket snö. Det ska bli så roligt att få visa er allt det här. Välkommen i massor.


Helsingborg, sommaren 2010.

Fröken A var ute på promenad och hennes ögon dras till en grafittimålad vägg. Hon läste:

OROA DIG INTE FÖR DET LÖSER SIG ÄNDÅ ALDRIG.

Fröken A skickar detta till mig och hon inser att det kanske inte är uppmuntrande ord? Men däremot befriande, på något sätt. Jag är mycket benägen att hålla med.

Det är så älskvärt och klockrent att få detta av fröken A. Det är på allvar därför jag älskar dig ska du veta.



(Bilden fann jag på Google. Sökord: Rosa)

Att vara här så långt ifrån där ni är, det väcker mycket inom mig.
Perspektiv åt alla håll och kanter.
Jag saknar likt aldrig förr och värdesätter, er.
Jag drömmer mig tillbaka i tiden och minns det som var.
Nostalgin den liksom far omkring i kroppen sedan jag kom hit.
Jättemycket nostalgi.
Stannar sen där i hjärnan, en tår kan då falla på min kind.
Av lycka och sorg.
Saknad kan vara vacker men också fylld av vemod.
Jag tänker på min barndoms lyckliga dagar, hur oslagbara mina föräldrar är och att jag faktiskt inte kunde haft det bättre, enling* som jag var och är.
Jag tänker på fantastiskt lyckade kvällar med kamrater då allt bara bubblar av kärlek och skratt, om sommaren, inte bara om sommaren, en fikaträff här eller där, att bli tröstad eller trösta, närheten, förståelsen, helt enkelt vänskap. Ni som är och finns.

Jag saknar er så mycket.


Dessa blommor fann jag på nätet hos en illustratörs blogg,
Los Formos Blog.



* Ett ord jag inte varit i kontakt med tidigare. Finns ordet? En enling är den som inte har några syskon. Detta enligt kusin Mikael (också en enling) som introducerade det och jag tycker om det. Enling. Smaka på det. Enling.

Däremot:

Ensling = enstöring, särling, stofil (inte lika bra klang)

Åkte inte hit utan min favoritmugg och altergo Lilla My. Morgonkaffet intas varje idag i den gula.



Så här beskrivs hon, den lilla:
Hon är mycket livlig och har ett ibland mycket hett temperament. När hon blir arg brukar hon bitas!

Någon i min närhet tycker att det stämmer in ganska bra. Förstår inte det jag. Men ska kontra med att ge honom denna muggen med Too-ticki på:



Så här beskrivs han, båttäljaren:
Too-ticki är en mycket stillsam och sansad figur som brukar få bo i muminfamiljens båthus om somrarna.

Eller är Snusmumriken mer DU:


Så här beskrivs flöjtarn:
Snusmumriken är mumindalens nomad och bohem. Man ser honom oftast sittandes på bron och spelar munspel och om vintrarna ger han sig av söderut för att vandra. Det värsta snusmumriken vet är förbudsskyltar, eftersom han anser att förbud inte behövs. Saker och ting löser sig ändå.

Vilken som, de båda kan tillsammans med Lilla My ge ett gott sällskap och förenas i balans, jämvikt och harmoni. Motpoler är bra.